Krönika: Dagen då jag fick höjdskräck

Av Andreas Scheffel

Fobier är intressanta. Nästan alla är rädda för något, men det är endast 10–15 procent av oss som är så rädda att det slår över och blir en fobi. Alla som lider av detta vet hur jävligt det är. Hur stor och stark man än är i andra sammanhang så förvandlas man till en liten, ynklig stackare när man ställs inför sin fobi.

Själv lider jag sen barnsben av cellskräck. Om jag upplever mig som instängd i ett trångt utrymme där jag inte kan se en utgång åt något håll kan jag lätt drabbas av panik. Hur denna fobi uppstod har jag ingen aning om, jag har haft den så länge jag kan minnas. Så tror jag att det är för de allra flesta. Vi har svårt att koppla vår fobi till en särskild händelse eller tidpunkt, den bara finns där. Men sedan några år tillbaka lider jag faktiskt av en ytterligare en fobi. Och eftersom den uppstod i vuxen ålder så minns jag exakt när och var den drabbade mig.

Det var 24 mars 2015 och platsen var den engelska kuststaden Plymouth. Jag var där för att hälsa på min flickvän som då var utbytesstudent. Dagen efter min ankomst var det dags för den obligatoriska sightseeingen. En av stadens största sevärdheter är Smeaton’s Tower, ett fyrtorn som ända sen 1759 majestätiskt blickar ut över engelska kanalen. Det här var ju i mitten av mars, långt ifrån turistsäsong, så vi skulle få ha det historiska landmärket helt för oss själva. Sagt och gjort, vi börjar vandra uppför de 93 stegen i spiraltrappan som ska ta oss till toppen av det 22 meter höga tornet.

Just det, en spiraltrappa. Sådana är ju ofta lite av en mardröm för oss som lider av cellskräck. Något jag förstås borde tänkt på innan, men så förutseende var jag inte. Det är rejält trångt i tornet och det dröjer inte länge innan jag börjar må dåligt. Hjärtat klappar fortare och fortare och till slut kommer paniken smygande. Men ändå fortsätter jag uppåt, för jag vet ju att där uppe finns en utsiktsplats och jag tänker att den ska få min ångest att släppa.

När vi äntligen kommer upp på toppen så greppar jag tag i räcket och tittar ner på gräsplanen nedanför för att få bort känslan av instängdhet. Men då känner jag hur allt bara svajar till. Trots att jag egentligen står hur säkert som helst så känns det som att jag tappar fotfästet. I min hjärna trillar jag ner och slår ihjäl mig. I verkligheten tar jag några steg bakåt och sätter mig ner, lutad mot tornets vägg. Kärestan undrar hur jag mår och jag kan inte ljuga. Jag mår pyton. Så illa att minsta försök att röra mig resulterar i svår yrsel. Jag får helt enkelt sitta kvar där på min plats. Det dröjer nästan 20 minuter innan jag är så stabil att jag klarar av promenaden tillbaka ner.

Nånting hände den där dagen i sydvästra England. På nåt sätt snedkopplade min hjärna och blandade ihop rädslan för instängdhet med höga höjder. Jag fick helt enkelt höjdskräck. Sen dess har jag försökt med andra utsiktsplatser runt om i världen, men alltid med samma nedslående resultat.

Det är bara att inse att jag numera får hålla mig på marken, troligtvis för resten av mitt liv. En sorg, naturligtvis. Men jag kan i alla fall skryta med att jag vet exakt i vilket ögonblick jag blev akrofobiker. Man får vara glad för det lilla.